kittycow

Nu är man hemma efter Göterborg och sen kolmården :> Det va lite drygt att sitta i bil, men varmt och skönt hare varit :33 Nu längtar jag efter att fota, trots att jag fotat mycket mycket på semestern. Vill renovera Cheveaux, trots att det står halv pausat. Men lite han man i alla fall börja :> Har inte så mycket att skriva idag. Men ni kan få lite av kapitel fyra, andra halvan + kapitel fem ligger som anteckning på mobilen 8'c

HJÄRTATS SLAG

Efter att ha gråtit tills kudden gick att vrida ur av tårar, snytit sig, och rivit sönder hela pappersrullen samt stirrat in i väggen, somnade han. Han vaknade vid 13.30 av en skrikande ringklocka. Tillslut öppnades dörren och hans mamma klev in. Även Aarons syster stod där. Båda regnblöta och leriga.
"Nämen gud så idylliskt du har fixat till det" Utbrast hans mamma. Hon smet in i köket och kollade skafferiet, kylskåpet och disken.
"Aaron, mamma och Stefan har köpt en sommarstuga, vi ska dit i helgen, du ska följa med. Mamma sa att det typ är bättre för dig än att gå omkring här och lata." Hon log brett. Och malligt. Inte densamma som när han bodde hemma. "Ahmen, vad kul då. Hämtar ni mig eller?" Aaron försökte le. Det gick faktiskt ganska hyffsat.
"Självklart. Jag ber Stefan komma förbi och hämta dig. Jag själv ska dit en dag tidigare och fixa för er andra." Sa hon. "Och du Aaron, lite ensamhet gjorde susen mot ditt humör" Hon gick fram och gav honom en blöt kyss i pannan.
"Vi ses Aaron päron" skrattade hans syster. Aaron flinade till svar. "Någon skit sommarstuga tänker jag inte åka till." Tänkte han. Men trots den tanken så var hans humör helt okej. Och sen ringde dörrklockan igen. "Herregud, här ringer klockan så att den blir alldeles hes" Tänkte Aaron. Aaron öppnade dörren. Inna han hann se vem som stod där kände han ett par fuktiga läppar mot hans, och ett par små varma händer för hans ögon. Han besvarade kyssen, men tryckte sig sedan kvickt därifrån.

Fortsättningen kommer :>

Sitter i bilen påväg till Göteborg med Enl från emiliasnyggaste.blogg.se. C: Rätt långskott, men skönt att sova. Passade oxo på att skriva lite på "Den Enda" :33 hare gått 8'>

Idag har jag inte så mycket att skriva om. Var å red på en häst som hetter Maggie :> Söt. Den stackarrn hade exem [Stavn.¿] Fick en rätt bra galopp på henne tillslut :> Elin va duktig med :33 Imorrn blire Göteborg i en vecka 8] Liseberg någon av dagarna, sen ska vi till Kolmården. Ska bli trevligt ;3 Hejdå :>

.. Besök www.emiliasnyggaste.blogg.se och följ den spännande berättelsen "Älskade Spegelbild".

Kära Spegelbild är den första boken i serien.

”Var inte rädd, Eric.” sa spegelbilden i vattnet som jag antog var jag.
”Det är jag, Viktor!” Jag trodde inte vad jag hörde. Sa spegelbilden just Viktor? Min försvunna broder, min tvillingbroder.
”Men hur…” sa jag förtvivlat för mig själv. Spegelbilden såg ledsen ut och avbröt långsamt: ”Den tog mig! Den drog mig under vattnet tills mina andetag tog slut…”


Att vara oåterkalleligt förälskad i en ängel är som en underbar fantasi och en mardrömsliknande verklighet. Eric slits mellan sin intensiva passion för Joanna och en djup brodersvänskap med Viktor.

Kära Spegelbild handlar om 18-åriga populära Eric Wahlberg som hamnar i ett blodigt äventyr på jakt efter sin försvunna broder. Efter att ha sett odjur som han aldrig har sett förut, så sätter han sig, skadad, vid sin bro som han fick när han var liten. Han tittar på sig själv i det kristall klara vattnet… och så märker han det underligaste han någonsin har sett förut. Ändå fast han har sett alla odjuren. Han såg att hans spegelbild inte rörde sig som han gjorde. Och att han plötsligt kan prata med den.

Aaron gjorde sig själv förvånad, genom att känna en förtvivlad längtan, av en vän. Några tårar rann ned för hans magra kinder. För första gången, kände han sig riktigt riktigt ensam. Förtvivlat yrade han omkring i lägenheten. Han såg sig själv i spegeln. Tårkade tårarna. Tänkte på Den Enda och cyklade för att köpa chips. När han kom hem igen efter två timmar, var han inte ensam. Självklart var han förtvivlad och förvirrad nog för att inte hitta hem. Och när han såg chansen att bota sin känsla av ensamhet i en ung flicka, så tog han den såklart. Men nu, i hallen visste han inte vad han skulle säga. I sällskap var han samma gamla Aaron. Men han behövde inte heller tänka ut vad han skulle säga.

"Så, det här är din lya." Hon log mot honom, och han nickade till svar. "Do you mind if I borrow the toilet?" Hon log ursäktande.

"Ummh.. Nej nej." Svarade han.

"Bra." Hon gav honom en klapp på axeln. Han kom på sig själv med att stå knäpptyst utanför toalettdörren. Rodnade åt sig själv och gick till köket för att hitta på något annat. Ljudlöst smög hon ut från toan, och grabbade tag i han axlar, han ryckte till, och hon började masera dem.

"Du verkar så spänd." Hon flinade.

"Asså, nä, jag.. umm.. brukar typ vara så när jag diskar." Han hittade mest på, för att inte verka.. ja, spänd.

"Aha okej" Hon släppte greppen från hans axlar. Och grabbade istället tag i chips påsen. Och med munnen full av chips sa hon:

"Öhh, jag hittade de här på ditt skrivbord." Hon höll i tre papper. Tre brev, till Den Enda. Han slet dem ifrån henne.

"De var jättefina, jag lovar" Hon log mjukt mot honom. "Är de till en vän?" Hon studerade honom.

"Nej." Mumlade han lågt, och vände undan huvudet, han ville inte visa att han grät nu igen. Men hon såg det.

"Förlåt Aaron, jag menade inte.." Hon såg olyckligt på honom.

"Gå, bara gå nu, tack..!" Han pratade med darrig stämma. Och hon gick. Han ville sä gärna skrika "Men det är inte ditt fel!"  Men det modet fanns inte. Nu saknade ahn åter denna ljuva ensamhet. När dörren försiktigt stängts, gick han mot soffan, med breven till Den Enda i hand. Han satte sig med en duns.

 

"Brev ett till Den Enda.

Hej på dig. Nu bor jag här ensam i min lägenhet. Jag känner mig utkörd. Idag var det exakt en månad sedan jag flyttade. Och det är väldigt skönt med ensamheten. Jag tänker på dig ofta. Och så tänker jag på annat. Jag har din gamla pistol. Undrar så var du la skotten. Ibland känns det som om det inte är någon mening med att leva mer. Mamma tycker att jag borde skaffa en flickvän, men det är ganska svårt, när man inte är kär. Jag skriver mer sen. Kramar från din Aaron, till Den Enda."

Han snyftade till. Varför var livet så sorgligt. Han la brev ett på bordet och tog upp brev nummer två.

"Hej igen. Idag har jag inte så mycket att säga. Därför skrev jag en dikt.

Hejpå dig du, mitt älskade hjärta

Men säg varför gav du mig denna smärta,

När du lämnade mig, Den Enda i världen,

Du lade mig här bland de tusen svärden,

Det sticker i hjärtat, när jag tänker på dig,

och säg nu mitt hjärta, älskade du mig?

Önskar så att du kunde svara. Kramar från din Aaron, till Den Enda."

 

Nu rann tårarna ner för kinderna igen, de gick inte att stoppa. Han hulkade, la sig på soffan och tryckte en kudde mot ansiktet.

"Varför gråter jag jämt? Som en barnunge." Tänkte han.

Och hans hjärta förtsatte att slå,

och brev tre låg kvar på bordet.

Idag är det ju Lördag, och solen skiner. Och jag bekymrar mig över hur jag ska kunna äta godis :c Sabla tänder, varför måste det göra såå ont?! Tyvärr blire inget nytt kapitel idag, men det kommer :> Idag har kag gjort en bild, som kanske kan bli min header, dock  har jag glömt hur man sätter in sånna och om de ska vara någon speciell storlek, så situationen är tveksam :3 Men här är den:

Han såg sig omkring med ett oläsligt pokerface. Det luktade tant. Aaron log åt sin tanke.

"Aaron, gillar du det?" Självklart kunde hon inte låta bli att fråga. Aaron förblev tyst.

"Bortsett från tant lukten.. Ah."  Sa han efter en stunds väntan.

Och sedan kom dagen då han vandrade omkring bland flyttkartongerna, och märkte dem med en röd penna. Hans mamma kom in i rummet.

"Sen när du skaffar flickvän så är ju lägenheten perfekt." Hon log mot honom, men när inget svar kom så fortsatte hon

"Om jag ens lever då.." Henne léende slocknade och istället muttrade hon irriterat för sig själv. Det märktes tydligt att hon tyckte detsamma om honom som lillasystern. Aaron försvann in på badrummet. Tjejer.. De kunde man inte lita på.

Och när allt var flyttat, och lägenheten var hans, då satt han där, vid sitt antika skrivbord och grät. Nej minsann, tjejer var inget att lita på. Framför honom på det antika skrivbordet låg en minst lika gammal pistol. Självklart inte laddad. Den hade tillhört Den enda. Den enda han kunde prata med. Den enda han kunde skratta med. Den enda han kunde leka med. Den enda, som inte fanns. Fler tårar kom och Aaron kom på sig själv med att låta som en gråtande, Aaron.

Och hans hjärta försatte att slå,
Trots att det kändes som
om det snart skulle brista.

(Beklagar kapitlens korthet ><')
Japp kapitel två.
Komentera gärna :>

Nu en av varje 8'3
  
Och så lite sommarbilder :>
   

Hejdå 8'DD