kittycow

Aaron gjorde sig själv förvånad, genom att känna en förtvivlad längtan, av en vän. Några tårar rann ned för hans magra kinder. För första gången, kände han sig riktigt riktigt ensam. Förtvivlat yrade han omkring i lägenheten. Han såg sig själv i spegeln. Tårkade tårarna. Tänkte på Den Enda och cyklade för att köpa chips. När han kom hem igen efter två timmar, var han inte ensam. Självklart var han förtvivlad och förvirrad nog för att inte hitta hem. Och när han såg chansen att bota sin känsla av ensamhet i en ung flicka, så tog han den såklart. Men nu, i hallen visste han inte vad han skulle säga. I sällskap var han samma gamla Aaron. Men han behövde inte heller tänka ut vad han skulle säga.

"Så, det här är din lya." Hon log mot honom, och han nickade till svar. "Do you mind if I borrow the toilet?" Hon log ursäktande.

"Ummh.. Nej nej." Svarade han.

"Bra." Hon gav honom en klapp på axeln. Han kom på sig själv med att stå knäpptyst utanför toalettdörren. Rodnade åt sig själv och gick till köket för att hitta på något annat. Ljudlöst smög hon ut från toan, och grabbade tag i han axlar, han ryckte till, och hon började masera dem.

"Du verkar så spänd." Hon flinade.

"Asså, nä, jag.. umm.. brukar typ vara så när jag diskar." Han hittade mest på, för att inte verka.. ja, spänd.

"Aha okej" Hon släppte greppen från hans axlar. Och grabbade istället tag i chips påsen. Och med munnen full av chips sa hon:

"Öhh, jag hittade de här på ditt skrivbord." Hon höll i tre papper. Tre brev, till Den Enda. Han slet dem ifrån henne.

"De var jättefina, jag lovar" Hon log mjukt mot honom. "Är de till en vän?" Hon studerade honom.

"Nej." Mumlade han lågt, och vände undan huvudet, han ville inte visa att han grät nu igen. Men hon såg det.

"Förlåt Aaron, jag menade inte.." Hon såg olyckligt på honom.

"Gå, bara gå nu, tack..!" Han pratade med darrig stämma. Och hon gick. Han ville sä gärna skrika "Men det är inte ditt fel!"  Men det modet fanns inte. Nu saknade ahn åter denna ljuva ensamhet. När dörren försiktigt stängts, gick han mot soffan, med breven till Den Enda i hand. Han satte sig med en duns.

"Brev ett till Den Enda.

Hej på dig. Nu bor jag här ensam i min lägenhet. Jag känner mig utkörd. Idag var det exakt en månad sedan jag flyttade. Och det är väldigt skönt med ensamheten. Jag tänker på dig ofta. Och så tänker jag på annat. Jag har din gamla pistol. Undrar så var du la skotten. Ibland känns det som om det inte är någon mening med att leva mer. Mamma tycker att jag borde skaffa en flickvän, men det är ganska svårt, när man inte är kär. Jag skriver mer sen. Kramar från din Aaron, till Den Enda."

Han snyftade till. Varför var livet så sorgligt. Han la brev ett på bordet och tog upp brev nummer två.

"Hej igen. Idag har jag inte så mycket att säga. Därför skrev jag en dikt.

Hejpå dig du, mitt älskade hjärta

Men säg varför gav du mig denna smärta,

När du lämnade mig, Den Enda i världen,

Du lade mig här bland de tusen svärden,

Det sticker i hjärtat, när jag tänker på dig,

och säg nu mitt hjärta, älskade du mig?

Önskar så att du kunde svara. Kramar från din Aaron, till Den Enda."

Nu rann tårarna ner för kinderna igen, de gick inte att stoppa. Han hulkade, la sig på soffan och tryckte en kudde mot ansiktet.

"Varför gråter jag jämt? Som en barnunge." Tänkte han.

Och hans hjärta förtsatte att slå,

och brev tre låg kvar på bordet.