Ett ensamt eko
Han såg sig omkring med ett oläsligt pokerface. Det luktade tant. Aaron log åt sin tanke.
"Aaron, gillar du det?" Självklart kunde hon inte låta bli att fråga. Aaron förblev tyst.
"Bortsett från tant lukten.. Ah." Sa han efter en stunds väntan.
Och sedan kom dagen då han vandrade omkring bland flyttkartongerna, och märkte dem med en röd penna. Hans mamma kom in i rummet.
"Sen när du skaffar flickvän så är ju lägenheten perfekt." Hon log mot honom, men när inget svar kom så fortsatte hon
"Om jag ens lever då.." Henne léende slocknade och istället muttrade hon irriterat för sig själv. Det märktes tydligt att hon tyckte detsamma om honom som lillasystern. Aaron försvann in på badrummet. Tjejer.. De kunde man inte lita på.
Och när allt var flyttat, och lägenheten var hans, då satt han där, vid sitt antika skrivbord och grät. Nej minsann, tjejer var inget att lita på. Framför honom på det antika skrivbordet låg en minst lika gammal pistol. Självklart inte laddad. Den hade tillhört Den enda. Den enda han kunde prata med. Den enda han kunde skratta med. Den enda han kunde leka med. Den enda, som inte fanns. Fler tårar kom och Aaron kom på sig själv med att låta som en gråtande, Aaron.
Och hans hjärta försatte att slå,
Trots att det kändes som
om det snart skulle brista.
(Beklagar kapitlens korthet ><')
Japp kapitel två.
Komentera gärna :>
Nu en av varje 8'3
Och så lite sommarbilder :>
Hejdå 8'DD
